Jag sporde an honom, under det jag höll mig fast i spänntamparna på hans päls.
— Vem har uppassningen i kväll?
— Det har jag.
— Är Otto rädd?
— Å fan heller; men i kväll känns det så underligt!
Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut.
— Vad har hänt?
— Om han är tyst får han väl höra!
Jag blev litet — jag vet inte hur jag skall säga — men situationen var gynnsam för vidskepelse. Vi hade just släppt Korsö och höllo kurs ut emellan Södergrundans och Stålbådans bojar.
Framför oss endast en mörk vägg, så tjock, att man liksom kände huru det skulle ta emot när som helst, och på väggen två ljuspunkter. Den ena Grönskars fyr, lugn och orörlig; den andra skonarens lanterna; orolig som en lyktgubbe, än uppe, än nere. 143 Och så i mörkret höjde sig en ännu mörkare kropp; det var en sjö. Han reser sig hotande, högre än våra huvuden, han går mot oss, han springer ljudlös — nu är han här.