Min mor har förutsagt, att jag icke skall bli frisk före kyndelsmässan, då solen kommer igen.
— Här är min enda solstråle, sade jag till henne och pekade på min lilla Christine mitt emot mig.
I samma ögonblick skingra sig de sedan veckor hopade molnen, och genom en rämna tränger ett ljusknippe in i salen och bestrålar mitt ansikte, bordduken, servisen . . .
— Titta på solen, pappa! Titta solen! utropar barnet och knäpper ihop händerna.
Jag reser mig, förvirrad, ett rov för de mest stridiga känslor.
En slump? Nej, säger jag till mig själv!
Undret, tecknet? Nej, det är för mycket för en misshaglig som jag, och den Evige befattar sig icke med jordmaskarnas små angelägenheter.
Och ändock stannar denna solstråle kvar i mitt 165 hjärta som ett stort leende mitt i ansiktet på den missnöjde . . .
Under de två minuter, som jag behöver för att gå till min stuga, upptorna molnen sig gruppvis i de äventyrligaste former, och i öster, där slöjan undanlyfts, är himmeln grön, smaragdgrön som en äng mitt i sommaren.
Jag blir stående i min kammare och väntar på någonting obestämbart, men är försjunken i en ruelse, som är fridfull och ej bemängd med fruktan.