Förklaren detta, läkare, psykiatriker, psykologer! eller erkännen vetenskapens bankrutt!
Min lilla dotter har besvurit den onde, och anden, som jagats på flykten av oskulden, har rusat på den gamla kvinnan, som skröt med att vara fritänkare.
Spökdansen fortgår hela natten, och damen övervakas av väninnor, som värna henne mot dödens angrepp. Hon kallar det för döden, emedan hon förnekar tillvaron av onda andar. Emellanåt påstår hon till och med, att det är hennes avlidne make som plågar henne.
Min avresa är uppskjuten, men för att återhämta krafter efter de många sömnlösa nätterna flyttar jag och får ett sovrum i min tants våning på andra sidan om gatan.
Jag lämnar alltså den rosenröda kammaren. (Vilket egendomligt sammanträffande, att 172 pinofängelset i Stockholm i den gamla goda tiden kallades Rosenkammaren!)
Första natten i ett lugnt och stilla rum, vars vitkalkade väggar äro fullsatta med tavlor föreställande manliga och kvinnliga helgon. Över min säng ett krucifix. Men andra natten börja andarne åter driva sitt spel.
Jag tänder ljusen för att tillbringa tiden med läsning. En olycksbådande tystnad råder, och jag hör mitt hjärtas slag. Då skakar mig ett litet buller som en elektrisk gnista.
Vad är det?
En mycket stor spån, som bildat sig på stearinljuset, har fallit ned på golvet. Ingenting annat, men det anses vara ett dödsförebud i vårt land. Låt gå för döden då! Sedan jag läst en kvarts timme till, vill ja ta min näsduk, som jag dolt under långkudden. Den finnes ej där, men då jag söker, finner jag den på golvet. Jag böjer mig ned för att taga upp den. Någonting faller ner på mitt huvud, och då jag med fingrarna far igenom håret finner jag en »likspån» till.