Natten tillbringa vi på värdshuset, där min mor jämte barnet på min enträgna begäran har tagit nattkvarter för att beskydda mig mot dödens tillbud, vilka jag har förutkänt genom det sjätte sinne, som utbildats under inflytande av marter under sex månader i följd.
Klockan tio på kvällen kommer en vindstöt och ruskar på min dörr, som går utåt korridoren. Jag fäster den med träkilar. Ingenting hjälper, den fortfar att skaka.
Därefter sjunger det i fönstren, och kaminen tjuter som en hund, hela huset gungar som ett fartyg.
Jag kan icke sova, och än är det min mor som jämrar sig, än den lilla som gråter.
På morgonen kommer min mor ut alldeles matt 177 efter den sömnlösa natten och annat, som hon döljer för mig, och hon säger:
— Res, mitt barn; jag har fått nog av detta os från helvetet!
Och jag reser, till Norden, på pilgrimsfärd, för att uthärda fiendens eld å en annan station på försoningens väg.