— Man åstundar en religion; en försoning med makterna (det är just ordet), ett närmande till den osynliga världen. Det naturalistiska skedet var kraftigt och bördigt, men har nu tjänat ut sin tid. Det finnes ingenting att anmärka mot den rörelsen, ingenting att ångra, eftersom makterna ha så velat, att vår väg skulle gå fram därigenom. Ett experimenterande skede, där experimenten med negativt resultat ha bevisat fåfängligheten av vissa teorier, som ställts på prov. En Gud, okänd tills vidare, 183 vilken utvecklar sig och växer, uppenbarar sig tid efter annan och dessemellan tyckes lämna världen åt dess öde, likt åkerbrukaren som låter dårrepet och vetet frodas ända till skörden. För varje gång som han uppenbarar sig har han ändrat åsikter och börjar sin nya styrelse med att införa förbättringar, framgångna ur praktiken.
Religionen skall sålunda återkomma, men under andra former, och en kompromiss med de gamla religionerna synes icke vara möjlig. Det är icke ett reaktionsskede som förestår, det är icke ett återvändande till det som har levat ut, det är framåtskridandet mot någonting nytt!
Vad för nytt? Vi få se!
Mot slutet av vårt samtal slungar jag ut en fråga såsom man skjuter en pil mot molnen.
— Känner du till Swedenborg?
— Nej! Men min mor har hans arbeten, och det har till och med hänt henne underbara saker . . .
Från ateism till Swedenborg tycks det bara vara ett steg!
Jag ber att få låna Swedenborgs skrifter, och min vän, denne Saulus bland de unga profeterna, tar med sig till mig Arcana Coelestia. Och han tar också med sig en ung man, som blivit benådad av makterna, ett underbarn, som berättar mig ett sitt livsäventyr, vilket är endast alltför likt mina, och då vi jämföra våra vedermödor, går ljuset upp, och vi vinna befrielse med bistånd av Swedenborg.
Jag hembär tack åt försynen, som sänt mig till denna föraktade småstad för att där försona min skuld och bliva frälst.