Vi gjorde framsteg som skådare, och i min tur såg jag Napoleon och hans marskalkar på Invaliddomens kupol. Om man kommer från Montparnasse in på boulevard des Invalides, avslöjar sig kupolen i all sin glans över rue Oudinot i solnedgången, varvid 61 kapitälen och de andra framspringande delarna på domens tambur antaga form av människosilhuetter, som växla alltefter som synpunkten flyttas mer eller mindre långt bort. Napoleon finns där, Bernadotte och Berthier också, och min vän har ritat av dem »efter naturen».
— Hur vill ni förklara detta fenomen?
— Förklara? Har man någonsin kunnat förklara någonting? Genom att omskriva en hop ord med en hop andra ord?
— Tror ni inte att arkitekten har arbetat de där partierna med en halvt medveten avsikt . . .
— Hör på, käre vän, Jules Mansard som byggde domen 1706 kunde omöjligen förutse silhuetten av Bonaparte, vilken var född år 1769 . . . behöver jag säga mer?
Emellanåt har jag om natten drömmar, som förutsäga framtiden, giva mig försvarsmedel mot faror, yppa hemligheter. Sålunda uppträder i en dröm en längesedan avliden vän och har med sig ett silvermynt av ovanlig storlek. På min fråga, var myntet vore ifrån, svarade han: Amerika, och försvann så med skatten.
Dagen därpå får jag ett brev med amerikanskt frimärke, skickat från en därvarande vän, som jag icke hade sett på tjugu år, och vari denne meddelar mig, att en beställning å text till Chicagoexpositionen förgäves hade sökt mig i hela Europa. Det gällde ett arvode av 12,000 francs, en ofantlig summa i min förtvivlade belägenhet vid det tillfället, och som sålunda gått mig ur händerna. Dessa 12,000 francs 62 skulle då ha för mig varit detsamma som en betryggad framtid, men ingen annan än jag kan ha vetat, att förlusten av dessa pengar var ett straff, som pålades mig för en dålig handling, begången i ett ögonblick av vrede, som väckts av en litterär medtävlares falskhet.
En annan dröm med en större räckvidd visade mig Jonas Lie sysslande med en pendyl av guldbrons, vars ornament voro rätt ovanliga.