Man motsäger det från olika håll, och det hela slutar med att jag ej fått klart besked om saken, men i alla fall låtsar tro vad man berättar. Den blott alltför tydliga avogheten mot mig gjorde att jag svor att undvika stället, dock ogärna, eftersom där fanns folk som jag verkligen trivdes bra med. Ännu en gång isolerad, utdriven av denne fördömde fiende, fattar jag agg till honom; och hatet stinger, förgiftar mig. Jag avstår från att dö, jag vill ej falla för en som är mig underlägsen, det skulle vara en alltför djup förödmjukelse för mig och för hög ära för honom, Jag vill upptaga tvekampen, försvara mig, och i syfte att skaffa mig klarhet i saken går jag till rue de la Santé bakom Val de Grâce för att träffa en dansk målare, som är förtrolig vän med Popoffsky. Denne man, som förr stått på vänskaplig fot med mig, hade kommit till Paris för sex veckor sedan, och då jag mötte honom på gatan hade han hälsat på ett främmande, nästan ovänligt sätt. Antagligen för att överskyla detta besökte han mig dagen därpå och inbjöd mig till sin ateljé, i det han sade mig artigheter alltför granna för att icke kvarlämna intrycket av en falsk vän. När jag då frågade honom om han hört något från Popoffsky, blev han förbehållsam och 66 slingrade sig, men bestyrkte ryktet om dennes förestående ankomst till Paris.

— För att mörda mig! ifyllde jag.

— Säkerligen. Var på er vakt!

Den morgon jag öppnade porten till det hus där min dansk bodde, för att återgälda hans visit, låg en jättestor dansk dogg — vilken tillfällighet! — med utseende av ett odjur på gårdens stenläggning och spärrade vägen för mig. Ofrivilligt, utan att överlägga eller tveka gick jag genast ut på gatan igen och återvände samma väg jag kommit, inom mig tackande makterna för att de varnat mig, så viss var jag på att ha undkommit en okänd fara. Några dagar senare, när jag ville förnya besöket, satt ett barn på tröskeln till den öppna porten och höll ett spelkort i handen. Erkännande min vidskeplighet, kastade jag en blick på kortet. Det var spader tia!

— Elakt spel! i det här huset.

Och jag drog mig tillbaka utan att stiga in.

Denna afton var jag efter vad som tilldragit sig på middagsstället fast besluten att trotsa både Cerberus och tian, men ödet ville annorlunda, och på Brasserie des Lilas anträffade jag den jag sökte. Han var förtjust att se mig, och vi slogo oss ned vid ett bord på terrassen.

Under det vi upplivade våra gemensamma minnen från Berlin återföll han i sin gamla roll av förtrogen umgängesvän och talade sig varm, glömde små misshälligheter, tillstod riktigheten av åtskilligt, som han offentligen hade förnekat — — — Plötsligt tycktes han erinra sig någon plikt eller något givet löfte; 67 blir stum, kylig, fientlig, förtretad över att han låtit locka ur sig hemligheter.

När jag rent ut frågade om Popoffsky fanns i Paris, svarade han nej så tvärt att lögnen föreföll mig uppenbar, och vi skildes åt.

Här är att märka, hurusom denne dansk hade varit fru Popoffskys älskare tidigare än jag och att han därifrån bar agg över att hans älskarinna hade övergivit honom för mig. Nu spelade han rollen av vän i huset tack vare Popoffskys smaklöshet, som väl kände till i vilket förhållande hans hustru stått till »vackra Henrik».