Under en promenad på Port-Royal-boulevarden såg jag levrat blod på trottoaren. Sparvar ha byggt bo i röret till min kamin. De kvittra hemtrevligt som om de bodde i mitt rum.

Den 17 maj och följande. Absinten klockan sex på terrassen till Brasserie des Lilas bakom marskalk Ney har blivit min enda last, min sista fröjd. Då, när dagens arbeten äro avslutade, kropp och själ uttröttade, återhämtar jag mig vid den gröna drycken, en cigarrett, samt Le Temps och Journal des débats. Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar sin töckenslöja över tillvarons elände. Det ser ut som om makterna skulle avundas mig denna timme av inbillad lycksalighet mellan klockan 6 och 7; ty från och med denna afton störes sällheten av en serie ledsamheter, som jag nu ej är sinnad att skriva på slumpens räkning.

Den 17 maj alltså finner jag min plats upptagen, som jag brukat ha för mig själv sedan nära två år; och ingen stol ledig. Jag måste gå till ett annat kafé, något som gör mig outsägligt nedslagen.

Den 18. På Lilas är min sköna vrå tom; jag är nöjd, rent av lycklig under mitt kastanjeträd bakom marskalken. Absinten är framsatt och lämpligen vattenblandad, cigarretten tänd, Le Temps uppbruten . . . Se! där går en full karl förbi; han ser motbjudande och otäck ut och fäster på mig en dolsk och gäckande blick, som plågar mig. Ansiktet rött som vindrägg, näsan berlinerblå, elaka ögon. Jag avsmakar min absint, lycklig över att inte se ut som denne drinkare . . . Utan att jag ännu vet hur det gick 70 till, är mitt glas omkullstjälpt och tomt. Utan pengar att beställa in ett nytt för, betalar jag, stiger upp och lämnar kafét, tänkande att det var den onde som förhäxat mig.

Den 19 maj. Jag vågar inte gå på kafét.

Den 20 maj. Efter att en stund ha strövat omkring Lilas finner jag min vrå ledig. Man måste slåss med hin onde, och jag tar upp striden. Absinten är bryggd, cigarretten i full fart, Le Temps har stora nyheter att förtälja — men vad nu? Tro mig, läsare, jag ljuger ej. Ovanför mitt huvud, i samma hus som kafét, utbryter en skorstenseld. Allmän panik. Jag sitter kvar, efter jag en gång är där. Men en vilja, som är starkare än jag, låter ett moln av sot falla ned, och så bra mattat att två stora flingor lägga sig i mitt glas. Modfälld går jag min väg, men vill ej tro något eller tvivlar åtminstone.

Den 1 juni. Efter en längre tids avhållsamhet anfalles jag åter av begäret att trösta mig under kastanjeträdet. Mitt bord är upptaget, och jag tar ett annat, där jag är för mig själv och i fred. Man måste slåss med hin onde — — — vad nu? En familj småborgare slår sig ned nära intill mig; medlemmarna av denna familj äro oräkneliga, och förstärkningar anlända om och om igen; fruntimmer som stöta mot min stol, barn som uträtta sina små behov ogenerat framför mig; ungherrar som ta tändstickor från mitt bord utan att be om ursäkt. Kringvärvd av en stojande och påflugen skara, vill jag ändock inte vika från min plats. Då följer ett uppträde, som utan allt tvivel tillställts av de osynliges skickliga hand, ty det var för bra hopkommet för att kunna 71 kvarlämna någon misstanke om intrig från personers sida, för vilka jag var fullständigt okänd.

En ung herre lägger en sou på mitt bord med en åtbörd, som jag icke begrep. Som främling och ensam i en människohop vågar jag ej bråka. Jag bara sitter där förblindad av vrede och söker reda ut för mig vad som tilldragit sig.

Han ger en sou åt mig som åt en tiggare!

Tiggare! Det var den dolk, som jag borrar in i mitt bröst. Tiggare! ja, ty du förtjänar ingenting och du . . .