Detta fortfar i tre dagar. På den fjärde gör jag följande iakttagelser. När jag går och lägger mig, lägger sig den andre i rummet närmast mitt bord, men väl i säng hör jag honom lägga sig i det andra rummet och intaga sängen, som står sida om sida med min. Jag hör hur han ligger och sträcker sig paralellt med mig: han bläddrar i en bok, släcker därefter lampan, drar djupa andetag, vänder sig och somnar in.
En fullständig tystnad råder i rummet bredvid bordet. Han bor alltså i bägge två. Det är obehagligt att vara belägrad från två håll.
Ensam, alldeles ensam intager jag min middag på en bricka i mitt rum, och jag äter så litet att den beskedlige uppassarpojken är otröstlig däröver. Jag har icke hört min egen stämma på en hel vecka, och av brist på övning börjar ljudet att försvinna. Jag har inte ett öre på fickan; tobak och frimärken felas mig.
Då samlar jag min vilja till en sista ansträngning. Jag vill göra guld på torra vägen och med tillhjälp av elden. Pengar anskaffas, ugnen, deglarna, kolen, pusten, tängerna. Värmen är omåttlig, och naken ända ned till midjan som en smed svettas jag framför den öppna elden. Men sparvarna ha byggt bo i kaminen, och kolångorna tränga ut i kammaren. Jag blir ursinnig efter första försöket, till följd av både huvudvärken och det fåfängliga i mina operationer, eftersom allt går bakvänt. Sedan jag omsmält massan tre gånger över eldhärden, ser jag efter i degelns inre. Boraxen har bildat en dödskalle med två lysande ögon, vilka skära igenom min själ som en övernaturlig ironi.
Ingen metallisk bottensats! Och jag avstår från att fortsätta.
Sittande i länstolen läser jag bibeln, som jag slagit upp på måfå:
»Ingen går in i sig själv och har vare sig kunskap eller förstånd till att säga: jag har bränt hälften av det här i elden och jag har jämväl gräddat bröd därav över kolen; jag har rostat kött och ätit därav; och för övrigt månne jag därav skulle göra en styggelse? Skulle jag tillbedja en trädgren? Han när sig med aska, och hans förförda hjärta leder honom vilse; och han skall icke förlossa sin själ och 89 skall icke säga: det som är i min högra hand är det icke en falskhet . . . Så har den Evige sagt, din Återlösare, han som har danat dig allt ifrån moderlivet: Jag är den Evige som haver gjort alla ting, som ensam har utsträckt himlarne och som haver av mig själv lagt jorden jämn: Som förstör de lögnares tecken och gör spåmännen dåraktiga; som överändakastar de vises vett och gör att deras vetenskap bliver till en galenskap.»
För första gången uppdök hos mig ett tvivel på mina vetenskapliga undersökningar! Om det skulle vara en dårskap, ack! då har jag för ett hjärnspöke uppoffrat min levnads lycka och makas och barns likaså.