I tre timmar ligger jag vaken utan att kunna somna, vilket eljest icke plägar dröja länge. Då smyger sig en oroande känning genom min lekamen; jag är föremål för en elektrisk ström, ledd emellan de två angränsande rummen. Spänningen tilltager 91 alltmera, och oaktat det motstånd jag uppbjuder, måste jag stiga ur sängen, besatt av den enda föreställningen:
— Man dödar mig! Jag vill inte bli dödad.
Jag går ut för att få tag på uppassaren, som bor i ändan av korridoren. Men han finns dess värre inte inne. Alltså bortskickad, håller sig undan, hemlig medbrottsling, köpt!
Då går jag utför trapporna och genom olika korridorer för att väcka värden. Med en sinnesnärvaro, som jag icke trodde mig mäktig av, förebär jag ett illamående, påkommet i följd av dunsterna från kemikalier, och ber att få ett annat rum för natten.
Av en slump, som måste tillskrivas en vredgad försyn, är det enda lediga rummet beläget mitt under min fiendes.
Bliven ensam, öppnar jag fönstret och inandas stjärnenattens friska luft. Ovan taken vid rue d’Assas och rue de Madame äro Karlavagnen och polstjärnan synliga.
— Mot norden, alltså! Omen accipio!
I det jag drar för alkovens gardiner hör jag huru fienden ovanför mitt huvud stiger ur sängen och släpper ned ett tungt föremål i en kappsäck, vars lock han låser med nyckel.
Följaktligen är det någonting han döljer; kanhända elektricitetsmaskinen!