Helvetet.
Äntligen en tids stillestånd i mina kval. Sittande i en länstol på trappavsatsen till paviljongen betraktar jag i timtal trädgårdens växter och begrundar det förflutna. Det lugn som inträtt efter min flykt utgör bevis på att det icke är någon sjukdom, som träffat mig, utan att jag varit förföljd av fiender. Jag arbetar om dagen, sover lugnt om natten. Befriad från förra ställets osnygga omgivningar, känner jag mig föryngrad vid anblicken av stockrosorna, min ungdoms blommor.
Och Paris’ underverk, som är okänt för parisarna, Jardin des Plantés, har blivit min egen park. Hela skapelsen samlad inom en inhägnad, Noaks ark, det återvunna paradiset, där jag lustvandrar utan fara mitt ibland vilddjuren: det är en alltför stor lycka. Utgående från mineralierna genomvandrar jag växt- och djurrikena för att komma fram till människan, bakom vilken jag upptäcker skaparen. Skaparen, denne store konstnär som utvecklar sig själv under skapandet, i det han gör utkast som han ratar, tar ånyo upp ofullgångna idéer, fullkomnar, mångfaldigar de primitiva formerna. För visso, detta är skapat för hand. Ofta gör han ofantliga framsteg, i det han uppfinner 94 arierna, och då kommer vetenskapen sedan och konstaterar befintligheten av luckor, felande länkar, och inbillar sig att det har funnits mellanformer, som nu försvunnit.
Emellertid, som jag är viss om att vara i gott skydd mot mina förföljare, skickar jag min nya adress till hotell Orfila för att åter träda i förbindelse med den yttre världen genom postförsändelser, som ej kommit mig till hända sedan min flykt.
Dagen efter det jag avslöjat mitt inkognito brytes freden. Ett och annat börjar hända, som oroar mig, och samma känsla av obehag som förr tynger nu på mig. Det börjar med att i rummet bredvid mitt på nedre bottnen, vilket står ledigt och omöblerat, hopas saker, vilkas bruk ej är mig möjligt att förklara. En gammal herre med grå och elaka ögon som en björn bär dit tomma varulådor, järnbleckplåtar och andra föremål, som ej kunna definieras.
Samtidigt börjar bullrandet från rue de la Grande Chaumière över mitt huvud; man släpar trossar, man bultar med hammare alldeles som om uppsättandet av en helvetesmaskin efter nihilisternas metod förbereddes.
Vid samma tid blir värdinnan, som var högeligen förekommande i början av min vistelse där, mera avmätt i sitt sätt, spionerar på mig och inlägger någonting försmädligt i sin hälsning.
Vidare kommer det nya hyresgäster i våningen en trappa upp ovanför mig. En gammal tystlåten herre, vars tunga steg jag väl kände igen, är ej kvar. 95 Han, som lever på pengar i lugn och rö, har bott där i huset många år; han har inte rest bort, utan bara bytt om rum. Varför det?
Tjänarinnan, som städar åt mig och serverar mina måltider, har fått en allvarsam min och kastar förstulet blickar fulla av medömkan på mig.