Jag lämnar det jordiska paradiset, i det att Séraphitas sublima ord rinna mig i hågen: farväl, arma jord! Farväl! 97
Återkommen till hotellets trädgård vädrar jag närvaron av någon, som har kommit under det jag varit ute. Jag ser honom icke, men jag känner på mig att han är där.
Vad som ökar min oro är den synbara förändring, som försiggått med rummet näst intill mitt. Till en början är ett skynke utspänt över ett rep, sannolikt i syfte att dölja något. På kaminutsprånget har man hopat staplar av metallskivor isolerade genom träslåar. Ovanpå varje stapel har man lagt ett fotografialbum eller någon bok, tydligen för att förläna ett oskyldigt utseende åt dessa helvetesmaskiner, vilka jag skulle vilja beteckna som ackumulatorer! Till råga på allt får jag se två arbetare uppklängda på ett tak vid rue Censier, alldeles mitt emot den flygel jag bor i. Vad de föreha däruppe kan jag inte se, men de utpeka mitt fönster under det de handskas med föremål, som man ej kan tydligt urskilja.
Varför jag icke flyr? — Därför att jag är för stolt därtill; och emedan det oundvikliga måste utstås.
Jag rustar mig alltså till natten. Jag tar ett bad och är mycket noga med att mina fötter bli vita, något som jag håller på, därför att min mor när jag var barn inpräntade hos mig, att smutsiga fötter äro ett kännemärke på vanheder.
Jag rakar mig, parfymerar min bröllopsskjorta, köpt för tre år sedan i Wien . . . En dödsdömds toalett.
Jag läser i bibeln Davids psalmer, vari han nedkallar den Eviges hämnd över sina fienders huvud.
Men botpsalmerna då? Nej, jag har ingen rätt att ångra mig, ty det är icke jag som har styrt mina 98 öden; jag har aldrig gjort det onda för dess egen skull, utan endast till personligt försvar. Att ångra sig är att kritisera försynen, som pålägger oss synden såsom ett lidande i syfte att luttra oss genom den avsmak som den dåliga handlingen ingiver.
Min räkning med livet avslutades sålunda: låt det vara jämnt om jämnt! Om jag har syndat, så har jag sannerligen undergått tillräckligt med straff därför, den saken är då säker! Vara rädd för helvetet? Men jag har ju gått igenom tusen helveten i detta livet utan att stappla, mer än nog för att väcka en glödande åtrå efter att få lämna fåfängligheterna och de bedrägliga njutningarna i denna värld, som jag alltid avskytt. Född med hemlängtan till himlen, grät jag som barn över tillvarons smutsighet, kände mig som en främling bland mina anförvanter och i samhället. Jag har sökt min Gud alltifrån barndomen och har funnit demonen. Jag har burit Kristi kors i min ungdom, och jag har förnekat en Gud, som nöjer sig med att härska över slavar, som krypa för sina bödlar.