En begynnande orklöshet får småningom makt med mig. De svarta och blödande händerna hindra mig vid klädseln att vårda mitt yttre. Rädslan för hyresräkningen lämnar mig ej mer någon ro, och jag går fram och åter i rummet som ett vilddjur i sin bur.
Jag har upphört att intaga regelbundna måltider, och pensionsvärden råder mig att lägga mig på sjukhus, vilket leder till ingenting, då sådant är dyrt och man måste betala i förskott.
Då yppar sig en uppsvällning av armådrorna, ett tecken till blodförgiftning. Detta var nådestöten, och ryktet därom sprider sig bland mina landsmän, så att en afton den goda kvinnan, från vars julkalas jag hade brutit upp på ett ohövligt sätt, hon, som ingett mig antipati och nära nog förakt, söker upp mig, får reda på min olycka och ångest samt under tårar anvisar mig sjukhuset som den enda räddningen.
Döm om min hjälplöshet och förkrosselse, när en vältalig tystnad gör klart för henne att jag står utan tillgångar. Då fattas hon av medömkan vid att se mig så nedsjunken i elände.
Hon förklarar, att hon skall göra insamling bland skandinaviska sällskapet, hon skall söka 13 församlingens pastor; för egen del är hon fattig och tyngd av bekymmer för den dagliga utkomsten.
Synderskan har känt medlidande med den man, som just övergivit sin äkta maka.
Bragt till tiggeri, ännu en gång, anropande barmhärtigheten genom en kvinnas förmedling, börjar jag ana tillvaron av en osynlig hand som styr händelsernas oemotståndliga logik. Jag kryper ihop för stormvinden, besluten att resa mig på nytt.
En vagn kör mig till Saint-Louis-sjukhuset. På vägen dit stiger jag ur vid rue de Rennes för att köpa två vita skjortor.
Svepningen! för min sista timme!