— De svaga må dödas och de starka skyddas! Bort med ömsintheten, som gör att människosläktet degenererar!
Jag intogs av fasa för honom, och efter det vi sagt god natt åt varandra på tröskeln mellan våra rum, fortsätter jag att spionera på honom. Först går han ut i trädgården utan att jag kan höra vad han företar sig där. Han kommer tillbaka och stannar på verandan som gränsar till mitt sovrum. Han 116 handskas med ett mycket tungt föremål och drager upp en fjäder, som icke utgör del av något ur. Allt verkställdes på ett försiktigt sätt, som antyder hemlighetsmakeri eller tvetydiga manövrer.
Till hälften avklädd, inväntar jag verkningen av dessa mystiska förberedelser, stående orörlig utan att draga andan.
Då känner jag hur igenom skiljeväggen vid min säng det vanliga elektriska flödet strålar ut, hur det söker mitt hjärta efter att ha trevat på bröstet. Spänningen ökas . . . jag griper mina kläder, smyger ut genom fönstret, och kommen utanför porten kläder jag på mig.
Utstött i natten på gatan, på hårda stenläggningen ännu en gång, med min sista tillflykt, min ende vän bakom mig. Jag går och går, framåt, på måfå; sedan tankarne klarat sig något tar jag därefter raka vägen till stadsläkaren. Jag måste ringa på, vänta, och under tiden bereda mig på vad jag skall säga utan att anklaga min vän.
Äntligen blev läkaren synlig. Jag bad honom ursäkta detta nattliga besök; men sömnlösheten och svimningsanfallen hos en sjuk som hade mist förtroendet till sin läkare o. s. v. Min förträfflige vän, vars gästfrihet jag har mottagit, behandlar mig som en inbillad sjuk och vill inte lyssna till mig.
Då, som om han hade väntat att jag förr eller senare skulle komma, inbjuder doktorn mig att taga en stol, en cigarr och ett glas vin.
Det känns som en befrielse för mig att bli mottagen som en väluppfostrad person efter att ha blivit hunsad som en fullfjädrad idiot. Vi sitta och språka i två timmar, och läkaren befinnes vara teosof, 117 så att jag kan delgiva honom allt utan att kompromettera mig.
Till slut, när det redan lidit över midnatt, stiger jag upp för att gå och söka mig rum på hotell. Doktorn råder mig att återvända hem.
— Aldrig! Han skulle vara i stånd till att döda mig.