Med utgångspunkt i samma likgiltighet för religionen hade de studerat ockultismen. Därav hade kommit sömnlösa nätter, mystiska händelser åtföljda av dödlig ängslan, och till slut nattliga anfall, så att de emellanåt fördes till gränsen av vansinne. De osynliga furierna jaga dem oavlåtligt framför sig ända till den räddande hamnen: religionen. Men innan 132 de nå fram dit, uppenbarar sig skyddsängeln, som är ingen mindre än Swedenborg. De antaga oriktigt nog att jag är grundligt förtrogen med min landsman, och överraskade av min okunnighet lämna de goda fruntimren mig i händerna en gammal tysk bok, men med förbehåll.

— Tag och läs den här, men bliv icke rädd!

— Rädd? För vad?

Ensam i min rosenröda kammare, slår jag upp luntan på höft, och jag läser.

Det må överlämnas åt läsaren att gissa vad jag erfor, då mina blickar fäste sig vid beskrivningen på ett helvete och jag där fann landskapet vid Klam, landskapet från mitt zinkbad, tecknat som efter naturen, med den instängda dalen, de granklädda bergkullarna, de dystra skogarna, hålvägen med bäcken, byn, kyrkan, fattighuset, gödselhögarna, dyngpölen, svingården. Allt återfinnes där.

Helvete? Men jag är uppfostrad i det djupaste förakt för helvetet såsom ett inbillningsfoster, kastat på sophögen med andra gamla fördomar. Och ändå kan jag icke förneka faktum, det enda är att jag måste på följande nya sätt förklara de så kallade eviga straffen: vi befinna oss redan där nere! Det är jorden som är helvetet, detta med överlägsen klokhet byggda fängelse, där jag icke kan taga ett steg utan att giva sår åt andras lycka, och där mina medvarelser ej kunna förbli lyckliga utan att tillfoga mig ont.

Sålunda tecknar Swedenborg, kanske utan att veta det, jordelivet i det han framställer helvetet.

Helvetets eld, det är begäret att komma sig fram i världen; makterna uppväcka begäret och tillstädja 133 de fördömda att ernå vad de eftertrakta. Men så snart målet är hunnet, önskningarna uppfyllda, befinnes allt vara värdelöst och segern har ingenting att betyda! Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Då, sedan den första illusionen brustit, underblåsa makterna begärets, ärelystnadens eld, och det är icke den ostillade hungern som plågar mest, utan det är den tillfredsställda lystnaden, vilken inger avsmak för allt. Och på detta sätt får demonen undergå ett ändlöst straff därför att han erhåller allt, som han önskar, och erhåller det ögonblickligen, så att han icke mera förmår njuta.

Då jag jämför Swedenborgs beskrivning på helvetet med de plågor den germanska mytologien omtalar, finner jag en ögonskenlig överensstämmelse, men för min egen personliga del det nakna faktum, att dessa två böcker kommit över mig i rätta ögonblicket och att kärnpunkten är till finnandes där. Jag är i helvetet, och fördömelsen vilar tungt på mig. Då jag rannsakar mitt förflutna liv, återser jag min barndom, hur redan den varit inrättad som ett häkte, ett inkvisitionstribunal, och för att förklara den tortyr, som ett oskyldigt barn underkastades, hjälper intet annat än att taga sin tillflykt till antagandet av en föruttillvaro, från vilken vi blivit försatta hit ned för att lida följderna av förseelser, som vi ej ha någon hågkomst av. Till följd av en vekhet i sinnet, som endast är alltför vanlig, stöter jag ner i själens djupaste gömslen de motbjudande intryck, som läsningen av Swedenborg framkallat. Men makterna lämna mig ej längre någon rast.

På en vandring i byns omgivningar leder den lilla bäcken mig till hålvägen mellan de två bergen. 134 Den verkligt storslagna ingången dit mellan nedrasade klippblock lockar mig med en alldeles säregen dragningskraft. Det berg, som uppbär den öde borgen, stupar lodrätt i djupet och bildar porten till den ravin, där bäcken gör kvarnfallet. Genom en naturens lek är klippan modellerad till ett turkhuvud, så likt att all traktens befolkning lagt märke därtill.