Hålvägen fortsattes längs med bäcken, härjad av slagregnet och virvelstormen; översvämningen har kvarlämnat ett lager av grågrön smuts, som övertäcker de skarpa kiselstenarna, på vilka man slinter och gör fötterna illa. Jag önskar komma över vattendraget, men spången är bortförd, och jag stannar under ett bråddjup, där den överhängande klippan 136 hotar att falla ned på en madonnabild, som ensam uppbär på sina svaga och gudomliga skuldror det undergrävda berget.
Jag återvänder samma väg jag kommit, försänkt i begrundningar över denna fogning av tillfälligheter, vilka sammanlagda bilda ett stort helt, underbart utan att vara övernaturligt.
Åtta dagar och åtta nätter förflyta lugnt i Rosenkammaren. Hjärtefriden återkommer vid min dotters dagliga påhälsning, hon som älskar mig, älskas tillbaka och är älskvärd, och jag omhuldas av mina släktingar likt ett olyckligt barn, som man skämmer bort.
Läsningen av Swedenborg upptager min dag, och den förkrossar mig genom sin naturalism i beskrivningar. Allt återfinner jag där, alla mina iakttagelser, intryck, tankar, så att dessa visioner synas mig upplevda, verkliga mänskliga dokument. Det är icke frågan om att tro blint, det är nog att läsa och jämföra sina egna livserfarenheter.
Skada bara att den bok jag har tillgång till bildar endast ett utdrag. Andelivets huvudsakliga gåtor skall jag först senare finna lösning på, när originalarbetet Arcana Coelestia faller i mina händer.
Emellertid hämtar jag mitt i de skrupler, som väckts av övertygelsen om att det finnes en Gud 137 och straff för synder, tröst ur några rader av Swedenborg, och genast infinna sig självurskuldandet och övermodet. När jag på aftonen biktade mig för min svärmor, sade jag därför till henne:
— Du tror att jag är en fördömd?
— Nej, och ändock har jag aldrig sett ett människoöde likt ditt. Men du har ännu inte funnit den goda vägen, som skall föra dig till Herren.