— Alltid missnöjd, mitt barn!
Hon gör sitt bästa och mer till för att få se mig nöjd, men tvedräktsandarne blanda sig i spelet, och ingen bot hjälper. Hon söker draga sig till minnes min smak och mina vanor, men det blir alltid bakvänt. Sålunda är det få saker jag har sådan motvilja för som kalvhjärna med brynt smör. 146
— Här har jag någonting gott i dag särskilt för din räkning, säger hon åt mig.
Och hon lägger för åt mig kalvhjärnan med brynt smör. Jag förstår att hon missmint sig, och jag äter, men med en vedervilja, som är illa dold under en låtsad aptit.
— Du äter ingenting!
Och hon fyller min tallrik . . .
Det är för mycket! — Förr i världen tillskrev jag kvinnlig elakhet alla mina olyckor; nu urskuldar jag den oskyldiga och säger inom mig: det är djävulen!
Alltifrån ungdomen ägnar jag min morgonpromenad åt meditationer, som utgöra förberedelse till mitt dagsarbete. Ingen har fått ledsaga mig då, icke ens min hustru.
I själva verket kan mitt sinne om morgonen glädja sig åt en jämvikt och en expansion, som kommer nära extasen; jag går icke; jag flyger; jag känner ej att jag har någon kropp, all sorgsenhet förflyktigas, och jag är helt och hållet själ. Det är för mig en den inre samlingens, en bönens timme, min gudstjänst.