Gott! tänker jag: till Norden alltså! Men i sakta mak och när jag får lust. Tills vidare stannar jag där jag är.
När klockan slagit sex finnes det ingen möjlighet mer att stanna kvar i detta spökhus. Okända krafter lyfta mig från stolen, och jag måste slå igen butiken.
På de dödas dag inemot klockan tre eftermiddagen är det solljust och lugnt väder. Innevånarnas procession med prästerna samt fanor och musik i spetsen skrider fram mot kyrkogården för att hälsa de hädangångna. Kyrkklockorna börja bingla och bångla. Då utbryter med ens, utan att något moln först visat sig på den blekblå himmeln, en storm. Fandukarna fladdra och smälla på sina stänger, de i processionen gående männens och kvinnornas kläder röras häftigt för vinden, virvlande dammoln höja sig, träden buga . . . Det är ett sannskyldigt underverk.
Jag är rädd för den instundande natten, och min mor är förberedd därpå. Hon har givit mig en amulett att bära omkring halsen. Det är en madonna 155 och ett kors av heligt trä, som utgjort del av en mer än tusenårig kyrkbjälke. Jag mottager den som en kostbar skänk, given av gott hjärta; men en återstod av mina fäders religion förbjuder mig att bära den om halsen.
Vid aftonmåltiden inemot klockan åtta, omkring den tända lampan, råder en olycksbådande stillhet i vår lilla krets. Ute är det kolmörkt, träden susa icke. Det är alltså moltyst. Då kommer en vindstöt, en enda, som tränger igenom fönsterspringorna och utstöter ett tjut likt ljudet av en mungiga. Och så är det slut.
Min mor kastar en förfärad blick på mig och trycker barnet i sin famn. Jag fattar på sekunden vad denna blick sade mig:
— Vik hädan, fördömde, och drag icke ned hämndens demoner över oskyldiga!
Allt störtar in omkring mig; den enda lycka som återstår, att få vara hos min dotter, drages undan mig, och under den sorgliga tystnaden säger jag i andanom mitt farväl åt livet.