I det han skickar mig madame Blavatskys »Secret Doctrine», döljer han icke huru angelägen han är att få veta min mening, vilket sätter mig å min sida i bryderi, då jag misstänker att våra vänskapliga förbindelser bero av mitt svar. The secret doctrine, detta orättmätiga tillgrepp av alla så kallade ockulta teorier, detta uppkok på alla nyare och äldre vetenskapliga kätterier, av noll och intet värde när författarinnan uttalar sina egna enfaldiga och inbilska meningar, intressant genom citaten ur föga kända författare, avskyvärt genom de medvetna och omedvetna bedrägerierna, genom historierna om 160 tillvaron av mahatmer. Ett arbete av en gynander, som velat slå mannens rekord och ger sig min av att ha fällt till marken naturvetenskap, religion, filosofi och uppsatt en Isisprästinna på den korsfästes altare.

Med alla de förbehåll och den skonsamhet man är skyldig en vän låter jag honom förstå detta, i det jag säger ifrån att den kollektivistiska gudomen, karma, icke faller mig i smaken, och att jag av detta skäl ej kan ansluta mig till ett parti som förnekar en personlig Gud, den ende som tillfredsställer mina religiösa behov. Det är en trosbekännelse man avfordrar mig, och ehuru jag är övertygad om att mitt ord skall medföra en brytning och därmed följande indragning av mitt underhåll, talar jag rent ut.

Då förbytes den redlige och ädelsinnade vännen till en hämndens demon. Han slungar mot mig en bannlysning, hotar med de ockulta makterna, skrämmer mig med förtäckta anspelningar av klandervärd art och uttalar besvärjelser som en hednisk offerpräst. Han slutar med att instämma mig inför en ockult domstol och svär att jag aldrig skall glömma den 13 november.

Min belägenhet är pinsam, då jag förlorat en vän och hotas med nöd. Av en djävulsk slump inträffar följande mitt under vårt krig per post.

»L’Initiation» offentliggör en uppsats av mig, vari jag kritiserar det rådande astronomiska systemet. Tisserand, föreståndaren för Parisobservatoriet, dör några dagar efter uppsatsens offentliggörande. I ett anfall av upprymt lynne sammanställer jag dessa bägge fäkta och erinrar om att Pasteur dog dagen efter det min Sylva Sylvarum utsänts i bokhandeln. 161 Min vän teosofen förstår icke skämt, och lättrogen i högsta grad, kanske också mer initierad än jag i svartkonsten, låter han undfalla sig uttryckliga påståenden om att jag utövar förgöringskonster.

Man tänke sig min förskräckelse när efter det slutliga brevet, som lyktade vår korrespondens, den ryktbaraste av Sveriges astronomer dör av slag. Jag blev ängslig, och det med skäl. Att bli misstänkt för att bedriva trollkarlsfinter, det är livssak, och »varder han sjelf i thy dräpen, ligge ogild».

Till råga på min fasa: inom loppet av en månad avlida fem mer eller mindre kända astronomer, den ene efter den andre.

Jag kände fruktan för en fanatiker, som jag tillskrev en druids grymma sinnelag, förenat med de hinduiska trollkarlarnas föregivna makt att döda på avstånd.

Ett nytt helvete av ångestkval! Och från och med den dagen glömmer jag demonerna för att rikta alla mina tankar på de olycksbringande stämplingarna från teosoferna och deras påstådda indiska magiker, begåvade med otroliga krafter. Nu känner jag mig vara dömd till döden, och jag innesluter papper i förseglat konvolut med angivelse mot mina mördare för den händelse jag skulle drabbas av en plötslig död. Varefter jag avvaktar!