— Hm, hm! Brukar du säga åt dem, att deras kvickheter äro gamla?
— Ja, allt vad de säger är gammalt för resten; de är så gamla allihop, så att de äckla mig!
— Såå! Tycker du inte det är gammalt att vara kypare också?
— Jo, visst är det; det är gammalt att leva, det är gammalt att dö, det är gammalt alltihop — nej — inte — att bli aktör!
— Jo, min vän, det är det gamlaste av alltsammans. Var nu tyst, så får jag bedöva mig!
Han drack ur sin absint och sjönk med huvudet tillbaka mot väggen, på vilken syntes en lång, brun strimma, där röken från hans cigarr stigit upp under de sex långa år han suttit där. Solstrålarna bröto sig in genom fönstren, men sållades först av de stora asparna utanför, vilkas lätta bladverk sattes i rörelse av aftonvinden, så att skuggan på långväggen bildade ett rörligt nät, vid vars nedersta hörn den dystres huvud med dess oordnade hårlockar kastade en skugga, som mycket liknade en stor spindel.
Gustav hade ånyo satt sig att auskultera Morakarlen och iakttog en nihilistisk tystnad under det han såg på huru flugorna formerade ringdans omkring den argandska taklampan.
— Gustav! hördes borta från spindelnätet.
— Ja, ljöd det i klockfodret!
— Har du föräldrar i livet?