— Vad menar du då?
— Du är aderton år, hon är sexton! Ni älska varandra! Nåväl! När ni äro ense, så är det väl den mest privata affär som är kvar.
— Jag förstår dig inte! Uppmanar du mig till en dålig handling? Eller hur?
— Jag uppmanar dig att litet lyda naturens stora röster och inte dumma människors. Om människor förkasta ert beteende, då är det avundsjuka, och moralen, som de bestå, det är deras elakhet, som anlagt en lämplig, presentabel form. Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin stora fest, som är gudarnas glädje, men samhällets fasa, som fruktar att få betala barnuppfostringshjälp.
— Varför råder du oss inte till giftermål?
— Därför att det är något annat! Man binder sig inte för livet efter en kvälls samvaro, och det är inte sagt att den, som är med i lust, vill vara med i nöd! Äktenskapet är en själsangelägenhet; det är inte det här just vidare! För övrigt behöver jag icke uppmana er till vad som kommer att ske ändå. Älska ni varandra i ungdomen, innan det blir för sent, älska som fåglarna, utan tanke på bosättning, eller som blomstren av den klass, som heter Dioecia.
— Du får inte tala så där vanvördigt om den flickan! Hon är god, oskyldig och beklagansvärd, och den, som vågar säga annat, den ljuger. Har du sett några mera oskyldiga ögon än hennes, är det icke sanning i själva klangen hos hennes röst! Hon är värd en stor kärlek och en ren kärlek, icke en sådan som du talar om, och jag hoppas det vara sista gången du framkastar något i den vägen! Och det kan du säga henne, att jag skall anse som den största lycka och största ära att en gång, när jag blir henne värdig, få bjuda henne min hand!
Falander kastade med huvudet så att ormarna ringlade sig.
— Värdig henne? Din hand? Vad säger du?
— Det jag står vid!