De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan att knacka.
Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig bräda, så att fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda.
— Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan, under det fru Falk blåste i rafraichisseuren över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.
— Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren, som gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!
— Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru Homan. Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var bra.
— Tala han! sade revisorskan.
— Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig! Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i Niceum år 829, där den helige ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna.
— Nej, vi känner inte det, min goda man!
— Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger skriften! Jaså, fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur kan man då gå och vilja lära andra, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet! En pris, skomakare!
— Kan man skriva så här, Evelyn? frågade fru Falk. — »Stark otro, förstockelse ...»