— Jaså, det var mycket roligt det, men det hör ju inte hit ... Bor det flera därinne, som behöva frälsning ...
— Nej, sade snickarn, frälsning behöver de inte, men mat och kläder, eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men det är inte värt att damerna gå in, för den ena ligger i kopporna ...
— I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord! Kom, Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy, sådana människor!
— Men barnen då! Vem rår om dessa barn? Svara! sade fru Falk och hotade med blyertspennan.
— Det gör jag, goa frun! sade modern.
— Men mannen! Var är mannen?
— Han håller sig allt undan vid det här laget, sade snickarn.
— Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på arbetshuset! Här ska bli annat av! — Det här var ju ett riktigt bra hus, som jag sa, Evelyn!
— Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på och det gör ingenting; vi ha inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; vi ha ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro sekundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna; vi ha ingen vattenledning; och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma ...
— Kom, Eugenie, för Guds skull; det här blir olidligt ...