— Vem och vad talar ni om?
— Hm! Den där som gick, vet jag.
— Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom som är så snål! Det är väl för en person då?
— Nej två, sade källarmästarn och klippte med ögonen. — I smårummen! Hm!
Falander spetsade öronen, men skämdes på samma gång över att han hört på skvaller och lät ämnet falla; men det var inte källarmästarns mening.
— Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans är dålig och ...
— Vad rör det oss, vem det där vidundret behagar supera med. Har källarmästarn någon aftontidning?
Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde Rehnhjelm, strålande som en yngling, vilken ser en ljusning på sin bana.
— Lägg bort absinten i kväll, sade han, och låt mig vara värd. Jag är så glad, att jag vill gråta!
— Vad har hänt? frågade Falander ängsligt; du har väl icke fått någon roll?