— Kan man få veta vad det är för viktiga angelägenheter, som kallat oss hit så tidigt? sade hon muntert och slog Falander på axeln.
— Jo, började han, fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till, men kastade i samma ögonblick med huvudet, som om han ville låta tankarna växla spår — det är min födelsedag i dag och jag ville bjuda er på frukost!
Agnes, som kände sig liksom den vilken sett tåget komma rusande mot sig, men undgått det, utbrast i ett klingande skratt och omfamnade Falander.
— Men, som jag icke beställt förrän klockan elva, så få vi dröja här så länge. Var så god och sitt!
Det blev tyst, ohyggligt tyst.
— Det går en ängel genom rummet, sade Agnes.
— Det var du, sade Rehnhjelm och kysste vördnadsfullt och innerligt hennes hand.
Falander såg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men håller på att kravla sig upp igen.
— Jag såg en spindel i morse, sade Rehnhjelm. Det betyder lycka!
— Araignée matin: chagrin, sade Falander; du kan inte det där.