— Ett konstverk kan, enligt min mening, sönderdelas i två kategorier: innehåll och form. Vad innehållet i detta konstverk beträffar, är det av djupt och allmänt mänskligt innehåll, motivet är fruktbart, i och för sig, såsom sådant, och innebär alla de begreppsbestämningar och potenser, som kunna göra sig gällande för konstnärlig produktion; vad formen åter beträffar, vilken i sig skall de facto manifestera begreppet, det vill säga den absoluta identiteten, varat, jaget — så kan jag icke underlåta att finna den mindre adekvat.
Lundell var smickrad av recensionen, Olle log saliga löjen, som om han såg de himmelska härskarorna, modellen sov, och Sellén fann, att Ygberg hade gjort fullständig succés. Nu riktades allas blickar mot Falk såsom den där skulle upptaga den kastade handsken, ty att det var en handske, därom voro alla ense.
Falk kände sig både road och förargad, och han letade i sitt minnes gamla skräpgömmor efter några filosofiska väderbössor, då han fick syn på Olle Montanus, som på slutet fått ansiktskonvulsioner, vilket antydde att han ämnade tala. Falk tog på måfå, laddade med Aristoteles och lossade av.
— Vad menar notarien med adekvat? Jag kan inte erinra mig, att Aristoteles begagnar det ordet i sin metafysik.
Det blev alldeles tyst i rummet, och man kände att här gällde en strid mellan Lill-Jans och Gustavianum. Pausen blev längre än önskligt, ty Ygberg kände inte Aristoteles och skulle hellre dö än erkänna det. Som han icke var kvick i slutledningarna, kunde han icke upptäcka den bresch Falk lämnat öppen; men detta kunde Olle, och han uppfångade den avlossade Aristoteles, tog honom med båda händerna och slungade honom tillbaka på sin motståndare.
— Ehuru olärd, dristar jag mig dock undra, huruvida häradshövdingen har kullkastat sin motståndares argumenter. Jag tror att adekvat kan sättas som bestämning i en logisk konklusion och gälla såsom sådan, oaktat icke Aristoteles nämner ordet i sin metafysik. Har jag rätt, mina herrar? Jag vet inte! Jag är en olärd man, och häradshövdingen har studerat de där sakerna.
Han hade talat med halvspända ögonlock; nu fällde han dem helt och hållet och såg oförskämt blygsam ut.
— Olle har rätt, mumlades från alla håll.
Falk kände att här måste tas itu med hårdhandskarna, om Uppsalahedern skulle kunna räddas; han gjorde en volt med den filosofiska kortleken och fick upp ett Ess.
— Herr Montanus har förnekat översatsen eller helt enkelt sagt nego majorem! Gott! Jag förklarar åter igen att han gjort sig skyldig till ett posterius prius; han har, då han skulle göra ett hornslut, förirrat sig och gjort syllogismen efter ferioque i stället för barbara; han har glömt den gyllene regeln: Cæsare Camestres festino barocco secundo och därför blev hans konklusion limitativ! Har jag inte rätt, mina herrar?