Redaktören gick, och, märkvärdigt, greven gick ungefär två minuter efter, eller så lång tid som fordrades för att slippa gå ut i sällskap med redaktören av Arbetarefanan.
— Är du säker på att han reste med detsamma? frågade Ygberg.
— Jag hoppas det! sade Falk.
— Då går jag ner till Munkbron och tittar på fruarna hur de handla. A propos, har du träffat Beda något sen?
— Sen?
— Ja, sen hon lämnade Naples och satte sig på rum.
— Hur vet du det?
— Du skall försöka att vara lugn, Falk! Det går dig aldrig väl annars!
— Ja, jag måste det snart, annars mister jag förståndet! Tänk den där lilla kvinnan, som jag älskade så, så! Hon bedrog mig så skamligt! Vad hon nekade mig, det gav hon åt den där tjocka hökarn! Och vet du vad hon svarade? Hon sa att det bevisade huru rent hon älskade mig!
— Det var ett fint dialektiskt arbete! Och hon hade rätt, ty översatsen var alldeles riktig: hon älskar dig än?