Falk syntes både angenämt och oangenämt överraskad av besöket.
— Jag är alldeles ensam till och med; den röde har rest bort.
— Å! Kom då med och ät en bit mat.
Däremot hade Falk ingenting att invända, utan stängde byrån och följde de två ner till källaren Stjärnan på Österlånggatan, där de slogo sig ner i den mörkaste vrån.
— Nej, se brännvin! sade den tjocka, och hans brustna öga tindrade mot brännvinsflaskan.
Men Falk, som följt med, mera för att få deltagande och tröst, fäste icke tillbörlig uppmärksamhet på de erbjudna saligheterna.
— Jag har icke känt mig så olycklig på länge! sade han.
— Tag dig en smörgås med sill! sade den långa. Vi ska ha utav Rydingens kumminost. — Pst! Kypare! — Blombergs blandning!
— Kan ni ge mig ett gott råd nu, försökte Falk igen; jag står inte ut med »den röda» längre och jag måste söka ...
— Pst! Kypare! Bergmans spisbröd! — Sup nu, Falk, och sitt inte och prata smörja!