— Förlåt, min lilla bror, jag har bara konstitutorial.
— Nå konsistorial eller kunglig fullmakt är precis detsamma; ska du lära mig det, du! Min far hade också kunglig fullmakt ...
— Jag försäkrar bror!
— Försäkrar! Vad menar du med försäkra! Tror du att jag står och ljuger. Säg? Menar du verkligen att jag ljuger?
— Nej, för all del, du ska inte ta i så hett!
— Du erkänner sålunda att jag inte ljuger, alltså har du då kunglig fullmakt. Vad står du och pratar smörja för då! Min far ...
Den bleka mannen, som redan vid inträdet i kontoret tycktes ha en pluton furier efter sig, ty han skallrade i alla leder, störtade nu fram mot sin välgörare, fast besluten att göra processen kort, innan kalaset började, så att man sedan kunde få vara i ro.
— Hjälp mig, stönade han som en drunknande, i det han drog fram ett reversal ur bröstfickan.
Falk satte sig i soffan, ropade på Andersson, befallde honom dra upp buteljerna, och började laga bålen. Därpå svarade han den bleke:
— Hjälp? Har jag inte hjälpt dig? Har du inte lånat av mig upprepade gånger utan att betala igen? Va? Nå, har jag inte hjälpt dig? Vad menar du då?