— Ni, som är en man med liberala idéer ...
Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk fortfor:
— I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag sökt er.
— För all del, jag är en så obetydlig medarbetare ...
— Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarefrågan och i alla andra frågor, som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med romerska siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen sammanträder, och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade. Jag har läst era förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande politiska männen, männen från folket, som slutligen fått framföra vad de så länge burit tungt på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man, och jag högaktar er!
Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga talet, mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet.
— Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande från en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen, men å andra sidan, varför skola vi tala om saker, som äro av allt för allvarlig, för att icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i naturens sköte, här på vårens första dag, då allting står i sin knoppning och solen sprider sin värme i hela naturen; låt oss vara sorglösa och dricka vårt glas i frid. Förlåt, men jag tror att jag är äldre student — och — vågar — kanske därför föreslå ...
Falk, vilken gått ut som en flinta för att söka stål, kände att han huggit i trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där sutto nu de nya bröderna och hade intet att säga varann, annat än den missräkning som deras ansikten sade.
— Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit med mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott tillägga att jag ämnar bli litteratör!
— Litteratör! Å, kors, varför det då? Men det är ju synd.