— Jag har för dessa dikter erhållit lovord av Akademien.
— Vilken Akademi? Vitterhetsakademien! Ah, nå! Den som ger ut de många flintsakerna. Nå!
— Flintsakerna!
— Ah, ja. Herrn vet ju, Vitterhetsakademien! Nå! Nere i Museum vid Strömmen, nå!
— Nej, herr Smith, Svenska Akademien, på Börsen ...
— Nå ja! Den med Stearinljusen! Lika mycket! Det känner ingen människa vad den är gott för! Nej, ser han, min gode herre, man skall ha ett namn; som en Tegnell, en Öhronschlegel, en ja! Vårt land har många stora skalder, som jag nu icke erinrar; men man skall ha ett namn. Herr Falk! Hm! Vem känner Herr Falk? Icke jag åtminstone, och jag känner många stora skalder. Jag sade häromdagen till min vän Ibsen: Hör nu, Ibsen — jag kallar honom du — hör nu, Ibsen, skriv något åt mitt Magasin; jag betalar vad som helst! Han skrev, jag betalte — men jag fick ock betalt. Nå!
Den förkrossade unge mannen hade velat krypa ner mellan golvspringorna och gömma sig, då han märkte att han stod inför en man som fick kalla Ibsen du. Han ville ta igen sitt manuskript och springa sin väg, som den där andra där nyss, ut, långt bort, till något större vattendrag. Smith märkte nog detta.
— Nå! Herrn kan skriva svenskt, jag tror nog det! Herrn känner också vår litteratur bättre än jag gör! Nå. Gott! Jag har fått en idé! Jag har hört att det finnes stora, sköna andliga författare långt bort i tiden, under Gustaf Eriksson eller hans dotter Christin; nå, ja, lika gott. Jag erinrar en, som har ett stort, mycket stort namn, som skrivit ett stort versstycke om Guds skapade verk, tror jag! Håkan heter han i förnamn!
— Haqvin Spegel, menar herr Smith! Guds verk och vila!
— Ja, så! Nå! Jag har tänkt giva ut den! Vårt folk trängtar efter religion i våra dagar; jag har märkt det; och man måste giva dem något. Jag har visserligen nog givit dem förut av den Herman Franke och Arndt, men den stora Stiftelsen kan sälja billigare än jag och nu vill jag giva något gott, för gott pris. Vill herrn antaga den saken?