Huvudet på åhörareläktaren rullade ögonen och rörde läpparna konvulsiviskt under det voteringen pågick, men när den var förrättad och anslaget beviljat, exploderade huvudet och försvann genom den missnöjda och knuffade åhörareskaran.
Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Per Ilssons motion och Olles närvaro och försvinnande. Struve, som efter frukosten blivit ännu mera konservativ och högljudd, yttrade sig oförbehållsamt om ett och annat. Rödluvan var lugn och likgiltig; han hade upphört att förvånas.
Men genom det mörka moln av människor, i vilket Olle gjort en rämna, dök nu ett ansikte klart och ljust och skinande som en sol fram, och Arvid Falk, som haft sina blickar riktade åt det hållet, måste slå ner ögonen och vända sig bort — det var hans bror, familjens caput, namnets ära, som en gång skulle göra det stort och glänsande. Bakom Nicolaus Falks skuldra syntes hälften av ett svart ansikte, med milda, falska drag, vilka tycktes viska in hemligheter i den ljuses rygg. Falk hann icke mer än bli förvånad över broderns närvaro på detta rum, emedan han väl kände dennes ovilja mot det nya statsskicket, då ordföranden lämnade rättighet åt Anders Andersson att avgiva en motion, vilken rättighet denne med stort lugn begagnade sig av och läste: »På grund av tillräckliga anledningar får jag härmed anhålla, att Riksdagen för sin del måtte fatta beslut, att Kunglig Majestät måtte göras solidariskt ansvarig med alla de bolag, vilkas stadgar den sanktionerat.»
Solen miste sitt sken på åhörareläktaren och det blev orkan i salongen!
Greve von Splint har ordet:
— Quousque tandem Catilina! Så långt skulle det gå! Man glömmer sig ända därhän att man vågar klandra regeringen! Hörden I det, mina herrar! Man klandrar regeringen, eller, vad värre är, man gör den till föremål för ett skämt, ett rått skämt, ty annat kunde väl icke denna motion anses vara. Ett skämt, säger jag, nej, ett attentat, ett förräderi! O! mitt fosterland! Dina ovärdiga söner hava glömt vad de äro dig skyldiga! Men huru kan det väl vara annat, då du förlorat din riddarvakt, din sköld, ditt värn! Jag anhåller att karlen, Per Andersson, eller vad han heter, återtar sin motion, eller vid Gud skall han se, att Konung och Fosterland ännu äga trogna försvarare, som kunna lyfta en sten att kasta i huvudet på förräderiets månghövdade hydra!
Bifall från åhörareläktaren, ovilja i salongen.
Talaren arbetar med armarna som om han kastade sten, men hydran ler med sina hundra ansikten. Talaren uppletar en ny hydra, som icke ler, och han får fatt i referentläktaren.
— Där, där! — Han pekar uppåt duvslaget och kastar blickar som om han såg avgrunden öppna sig i väggen. Där sitter korpboet! Jag hör deras skrän, men de förfära mig intet! Upp, svenska män, och hugg ner trädet, såga av bjälkarna, riv ner plankorna, sparka sönder stolarna, spänta sönder pulpeterna, i stickor, så små som så här —