— Jaså, herrn är här nu igen? — Han tog upp pincenezen. — Jaså, det där skall vara den nya stilen! Hm! Hör nu, herre! Lyd en gammal man; tag bort den där! Tag bort den! eller jag dör. Och herrn gör sig själv en stor tjänst! Vad säger bror om det här?
Bror ansåg att det var oförskämt, helt enkelt, och han ville som en vän råda herrn att bli ämbetsmålare.
Sellén invände saktmodigt, men genomträngande, att som det var så mycket ordentligt folk på den banan, så hade han valt den artistiska, som ju för övrigt var mycket lättare att komma fram på, efter vad som visat sig. Detta näsvisa svar gjorde professorn utom sig och han vände ryggen åt den förkrossade med en hotelse, som akademikern växlade i ett par löften.
Därpå hade den upplysta inköpsnämnden suttit — för slutna dörrar. När dörrarna öppnades igen, hade sex tavlor blivit inköpta för de pengar allmänheten erlagt i och för uppmuntrandet av inhemska konstnärer. Protokollsutdraget, som infördes i tidningarna, lydde så: Konstförbundet inköpte i går följande arbeten: 1:o »Vatten med oxar». Landskap av Grosshandlar K. 2:o »Gustav Adolf före Magdeburgs avbrännande». Historiemålning av Lärftskrämar L. 3:o »Ett snytande barn». Genre av Löjtnant M. 4:o »Ångaren Bore i hamn». Marin av Skeppsklarerar N. 5:o »Trän med fruntimmer». Landskap av Kunglig Sekter O. 6:o »Höns med Champignoner». Stilleben av Skådespelaren P.
Dessa konstverk, som i medeltal betingat 1,000 rdr, hade sedan i Gråkappan blivit berömda på två och tre kvarts spalt (à 15 rdr spalten), och detta var nu ingenting anmärkningsvärt, men recensenten hade dels för att få spalten full, dels i tid stävja ett tilltagande ont, tagit itu med ett oskick som börjat insmyga sig, nämligen det, att unga, okända äventyrare, som lupit ifrån akademien, nu utan studier, endast med effektsökeri och knep sökte förvilla allmänhetens sunda omdöme. Härpå togs Sellén vid öronen och hudströks, så att till och med hans ovänner tyckte att det var orättvist — och då kan man veta. Det var icke nog med att han förnekades varje spår av talang, och att han kallades en humbug, man angrep även hans enskilda ekonomi, anspelade på de dåliga ställen där han måste äta sin middag, de dåliga kläder han måste bära, hans dåliga moral, hans dåliga flit, och slutade med att förutspå honom, i religionens och sedlighetens namn, en framtid vid något allmänt arbete, efter som han icke i tid ville bättra sig.
Detta var ett stort nidingsdåd, som lättsinnet och egennyttan begått, och att icke en själ gick förlorad den kvällen Gråkappan kom ut, det var ett underverk.
Ett dygn därefter kom Den Obesticklige ut. Den anställde vissa närgångna iakttagelser över huru allmänhetens pengar förvaltades av ett kotteri; huru vid sista inköpet ingen enda tavla var målad av en målare, utan av ämbetsmän och näringsidkare, vilka voro nog oblyga att konkurrera med artisterna, vilka här hade sin enda marknad; huru dessa rövare förstörde smaken och demoraliserade konstnärerna, vilkas enda strävan hädanefter måste gå ut på att försöka måla lika dåligt som de säljande, så vida de icke ville gå under. Därpå drogs Sellén fram. Dennes tavla var den första på tio år, som var framsprungen ur en människosjäl; konsten hade i tio år varit en produkt av färger och penslar; Selléns tavla var ett ärligt arbete, fullt av ingivelse och hänförelse, fullt ursprungligt, som endast den, vilken sett anden i naturen ansikte mot ansikte, kunde göra det. Recensenten varnade den unge för att söka komma upp mot de gamla, ty dem hade han redan övergått, och uppmanade honom att tro och hoppas, ty han hade en kallelse o. s. v.
Gråkappan skummade av ondska.
— Ni skall se att karlen lyckas! utropade Redaktören. Fan anamma, att vi skulle gå på honom så hårt! Tänk om han lyckas! Då ha vi blamerat oss! Men akademikern svor, att han icke skulle lyckas, och han gick hem med ofrid i sin själ och läste i sina böcker och skrev en avhandling som fortfarande bevisade, att Sellén var en humbug och att Den Obesticklige var bestucken.
Gråkappan hämtade andan, men blott för att få ett nytt slag.