— Lugn! Tror du inte jag är lugn!
Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och frågade vad som stod på.
— Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!
Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.
— Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?
— Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny påstötning.
Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet och gick ut.
— Hej, vem där! ropade han.
— Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.
— Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i själtåget?