— Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:
— Nu är jag ledig!
På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha att förkunna.
— Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:
— Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill nu lämna Lundstedt sin lön — det är trettitre riksdaler och sexton skillingar banko — till vilka jag från egen hand vill lägga tio riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!
Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
— Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.