På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.

Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på begravningshögtidligheterna.

Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne, vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes. Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt, vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade, anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.

Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en genomvakad och genomskakad natt.

ANDRA KAPITLET.

Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen, förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till fruktgivande examen.

Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet, spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig och lytt sin mästares råd.

När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång.