— Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne, som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
— Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!
Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa.
Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något, liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full hals:
— Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har kommit hit för att jaga.
Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström, vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att de hade stöd uppifrån.
De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.
— Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna.
— Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av att äta något gott.