Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.
Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den uppmärksamme nämndemannen.
Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:
— Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...
Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
— har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?
Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt:
— Nej!
Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.
— Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?