Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste föreställningar mot att lägga ut pengar för så’nt som man kunde ha själv, men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod saken.
Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man vandrade utåt gärdena.
Här lågo hela sträckor i träda.
— Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk på en så god jord. — Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år, varför ska man bara ta vartannat?
Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden, vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från ogräs.
— Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».
Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka. Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa fram med.
När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några hoj efter honom, men utan att få svar.
— Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt’en, för det är inte något ont me’n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät’en hållas med det som roga’n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.