— Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på en så vacker början.
Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.
— Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt! muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli varm i kroppen.
I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.
— Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld, beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma hem.
Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt rakt ut till sjös.
— Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...
Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.