De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.
— Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust eller olust.
— Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.
— Jo, men jag hade glömt bort det.
När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.
Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.
Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han for till skären igen.
En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal om Mari.
— Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?
— Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.