Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!
— Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon spelte ju med era pojkar här.
— Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.
— Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det?
— Asch, flickorna, vet en väl.
— Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!
— Ja, si det kan en inte säga, sånt.
Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på ett annat sätt.
I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.
Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.