I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där nattskärran redan spann på sin surrande rock.
Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
— Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla professorns affärder, och — och — han är inte betrodd.
— Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att han inte hade något om lördag.
Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu fanns inte ett hål att gå i mera.
Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför till att knåda medan degen jäste.
— Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger någonting åt en, för jag menar väl me’n.
— Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare låtar försvagas längst bort i hagen.
— Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig, sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är golikast att kunna vräka’t på. Så är det, si, likaväl.
— Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.