— Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i ryggen.
— Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
Gumman slår ifrån sig med förklät:
— Herre Je’, ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
Men motståndet retar.
— Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och Gusten blir mörk som en natt.
Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden någonstans; och gumman efter skrikande:
— Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe! Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av de kvarvarande.
— Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått. Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare: