— Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en bugning bjöd honom att hålla till godo.
Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med vämjelse, spottade han ut:
— Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:
— Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.
— Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!
Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: — Vet du, vem du är? och försvann ut genom dörren.
— Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
— Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga på grynnan i natt.
— Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.