— Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.
— Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?
Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson och Robert skulle ligga i köket.
Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.
Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:
— Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng? Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.
— Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då — madam vet var hon ligger i matväskan!
Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på, vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer, sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet och lade det heliga framför det tunga huvudet.
— Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i skorsten, boken är där nu,