— Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon — han var väl oppe hos professorns, kan jag tro?
— Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen obehagligt berörd av minnet.
— Nåå, hur mådde de?
— Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om ens.
— Nå, så, vad fick han för gott då?
— Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.
— Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?
— Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
— Och de var sig lika, kan jag tro?
Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och därför svarte Carlsson inte på det.