— Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.
— Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en annan slinka, när det skall bära te.
Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram på natten och litet till.
FEMTE KAPITLET.
Man slåss på tredje lysningsdagen, går till
skrift och håller bröllop, men kommer ändå
inte i brudsäng.
Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig, fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl, gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser, rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång, och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.
Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding, vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten, som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor, en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med mycket mera.
Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot. Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig. Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka’ inte visa sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det var slut nu mellan dem.