— Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis förståss.
— Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.
— Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio riksdaler banko.
Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:
— Micket sken!
— Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället, de här djävla bondbassarne...
— Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
— Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans av!
— Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!