— Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!
Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna, dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
— Nu, din håle, skall du få bada!
Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte honom i sjön.
Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
— Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på backen och redan skyndade till.
Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett i brudsängen, var bortblandat.
— Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande karlarne.